Dagarna som känns som en evighet.
Kroppen och hjärnan har redan ställt in sig på semestermood. Att kliva upp på morgonen är en kamp mot klockan. Imorse hörde jag inte ens att väckarn ringde. Vaknade i panik över att klockan var mycket, stressade upp och gjorde mig själv klar. Försökte väcka liv i W som sov så gott han med. På med kläder och i med välling. Iväg. Vi hann. Men det var på snåret.
Så, må denna evighet av tid gå fort så jag får min efterlängtade semester.
Kaffe. Mycket kaffe om dagarna håller kroppen lite piggare.