Det gör ont i mig.
Här sitter jag med min treåring på kökssoffan hos mina föräldrar och tittar på olika klipp på en iPad. Vi behöver inte fly något, vi har tak över huvudet, rena och hela kläder, har kylskåpet fullt med mat och rent vatten i kranen. Om vi blir sjuka har vi bra sjukvård som gör sitt bästa för att få oss att må bra igen.
Treåringen från Syrien och alla andra barn på flykt, och min treåring från Sverige har helt skilda liv. Min treåring får vara just en treåring. Han får leka om dagarna, äta sig mätt, sova i sin egen säng om nätterna.
Livet är orättvist. Och det minsta man kan göra är att hitta ett sätt att försöka hjälpa sina medmänniskor. Alla kan inte göra allt, men tillsammans kan vi hjälpas åt att bidra.
Här om dagen skänkte jag lite pengar till UNHCR. Tänkte att det var det minsta jag kunde göra.
Idag kramar jag min treåring lite extra och sänder en tanke till de som inte får chans att leva lika priviligerat som oss.